fredriklofter.com Twitter Facebook LinkedIn

Reflections

About turning 40

by on Sep.21, 2013, under Reflections

A while ago I turned 40. I didn’t think much of it at the time, didn’t want nor expect much attention around it. It just came and went I guess, like a Monday morning in November. I didn’t need it, didn’t want it, but it came anyway. Or sort of. It’s hard to explain, but a few months in to it, though, I start to look back and reflect on the memories. Not intentionally. I usually don’t do that. Rather it’s the little things that trigger them. A song I hear on the radio, a scent I pick up on the subway or a movie I stumble on (?) browsing through Netflix.

Why is it an evening of peace and quiet with my iPad – too often than not – nowadays turns into a walk down Memory Lane? Netflix suggest titles for me like ‘The Breakfast Club’ (great movie by the way, so they’re not off the spot in any way). Spotify hints loud and clear that I just might be interested in U2 or Simple Minds (how many times didn’t I lip sync to “Don’t you (forget about me)” on the dance floor?). Netflix knows it. Spotify knows it. It’s just that I don’t. Yet. I’m getting old.

The other day I tried to explain, in the car, to my seven year old daughter that Bon Jovi’s “Livin’ on a Prayer” is in fact a great song and that there was no way in h-ll I would change the station for some Eric Saade song. Just when did Bon Jovi get off the charts anyway?

Then it occurred to me. Never thought of it before. My daughter has no clue who Jon Bon Jovi is. Has never heard of Simple Minds. Doesn’t know (!) who Bono is. Further, has no idea what a cassette tape is (Walkman, for cryin’ out loud!), will probably never appreciate the magic of ‘auto-reverse’ and can scream “again, daddy!” when a good movie (Disney, most likely) comes to an end on linear TV, but will probably instantly know what to do with a 1984 Nintendo controller. I love her, but I guess that’s obvious. If she only knew how long we had to wait for ‘Summer Games’ to load on a C64…

So do I wanna go back, say to 1985? Nope. Not for a second. Been there, done that, got the f-ckin’ T-shirt. I ain’t going back. Never. Never look back. No regrets. Always look forward. The future is (still) so bright I gotta wear shades. And that’s the whole point of life isn’t it? You can never go back…

Comments Off on About turning 40 : more...

Var är du född?

by on Jul.05, 2013, under Reflections

Är du precis som jag född i Sverige finns det en viss sannolikhet att du inte är född där du är född. Du kanske inte känner till det och/eller så saknar det praktisk betydelse för dig; det är inget som direkt stör dig. Men mig stör det. Jag är född på Danderyds Sjukhus norr om Stockholm vilket inte bara min mor kan intyga utan även papper från nämnda sjukhus visar. Dock var min mor vid tillfället skriven i sitt föräldrahem i Gävle, och vips blev min födelseort satt till Gävle. På riktigt. I Sverige.

X Heliga Trefaldighet, Gävle står det i alla officiella och av myndigheter utfärdade papper, inklusive mina pass (jag har flera). Det är säkert kanontrevligt i det där X:et, men vad vet jag egentligen – jag har aldrig varit där. Och det är det som är själva poängen: eftersom jag aldrig har varit där, hur kan jag då vara född där? Det visar sig att barn per automatik får (eller fick – åtminstone var det så i Sverige på 1970-talet men man får ju hoppas att de har slutat med de här dumheterna) som födelseort den församling i Svenska Kyrkan, vad nu de har med saken att göra, i vilken deras mor var skriven (och underförstått antogs frivilligt tillhöra) vid tillfället då de föddes. Detta må vara hårdporr för en DDR-byråkrat, men ger mig en del praktiska bekymmer och det ger upphov till så många frågor.

När jag ansöker om visum till andra länder (och vi ska komma ihåg här att länder som kräver visum av EU-medborgare i regel är ganska, ska vi säga picky) förväntas jag nästan helt utan undantag ange min födelseort. Vad ska jag skriva då? Ska jag ljuga och uppge att jag är född i Gävle? Hur seriöst är det att ljuga i en visumansökan? Är inte det kriminellt? Medför något slags straffansvar? Eller ska jag ärligt och uppriktigt ange min riktiga födelseort och riskera avslag på min visumansökan mot bakgrund av att där angiven födelseort stämmer rätt dåligt (inte alls, faktiskt) med vad som framgår av passet?

Hur sexistiskt och förlegat är inte själva antagandet att kvinnor förväntas föda inom ramen för sin församling? Den församling som de kanske inte ens frivilligt är med i? Tänk om en kvinna, som min mor, skulle få för sig att föda sitt/sina barn någon annanstans? Tänk. Hur skulle det se ut? Det skulle ju rentutav implicera någon slags individuell frihet!

Kära Sverige, Staten, det här är ditt fel. Det är på grund av dig det ser ut så här. Det är ett problem för mig att jag tvingas ljuga i visumansökningar. Du må vara fine med det, men jag är inte det. Så vad tänker du göra åt det?

Comments Off on Var är du född? :, , more...

Rädda mig från språkträsket!

by on Oct.26, 2012, under Reflections

Jobbandes för ett multinationellt företag i en expansiv och högst internationell miljö så kan jag inte låta bli att förundras över hur fantastiskt dåliga många är på engelska. Någonstans funkar det ju ändå så att engelska är det överlägset största internationella affärsspråket och följdaktligen lärs det ut redan tidigt i grundskolan; när jag gick i plugget i DDR-Sverige på 80-talet först från årskurs fyra, men numera (visserligen i blygsam omfattning) redan från årskurs ett.

Inte sällan läser jag jobbansökningar där det ofta, som vore det självklart, framgår av CV:t att personen i fråga talar och skriver engelska flytande. Det är i min värld ett ganska starkt påstående som ofta visar sig stämma dåligt överens med verkligheten. Flytande innebär att du obehindrat behärskar språket, att en infödd amerikan inte kan avgöra att du inte är det på sättet du talar och att du är så väl insatt i språket och kulturen att du kan särskilja subtilt nyanserade språkliga skillnader. Bland annat. Mycket få personer som har fullgjort svensk grundskola och gymnasium uppfyller de kriterierna, och bland dem som gör det är personer med engelska som modersmål och/eller många, många (som i fler än tio) år som utlandssvensk överrepresenterade.

Så vad kan hända när någon som talar CV-flytande engelska tror att han/hon behärskar språket? Här är några verkliga exempel från min vardag:

  • I kontexten projektuppföljning används för öppna punkter (eng: open issues) det engelska ordet outstanding issues, med den egentliga (och garanterat inte avsedda) innebörden enastående punkter. Jätteroligt och jättefel på samma gång. Extra roligt blir det när det används tillsammans med beslut (typiskt en förteckning över beslut som behöver fattas): outstanding decisions. Enastående beslut! Som inte ens är fattade!
  • Det svenska ordet eventuellt är synonymt med ord som kanske, möjligen och tänkbar medan det engelska ordet eventually betyder så småningom eller till slut, dvs till skillnad mot eventuellt något som faktiskt kommer att ske (fast inte just nu). Svenskar CV-flytande i engelska orsakar påfallande ofta stor förvirring när denna språkförbistring (så småningom…) uppdagas. Jag har till och med sett detta leda till juridiska komplikationer, där den CV-flytande svenske juristen som skrev avtalet på engelska användandes detta begrepp ju tveklöst lovade att leverera något vid en senare tidpunkt.
  • På samma sätt blandar svenskar CV-flytande i engelska ofta bort sig fullkomligt när det gäller det engelska ordet dignity, vilket korrekt översatt har med värdighet att göra och inte alls är samma sak som det svenska ordet dignitet, med vilket vi menar rang eller ställning.
  • Dedicated på engelska betyder målmedveten eller hängiven. Med dedikerad på svenska avses typ för detta speciella användningsområde. En person kan på svenska svårligen anses vara dedikerad, så länge inte personen i fråga ska nyttjas inom något speciellt användningsområde…
  • En aktivitet eller planerad händelse i projektplanen som är färdig har inte tagit plats (jfr engelskans took place) – den har ägt rum. Tänk på det.
  • För bra prestationer på jobbet kan man ibland hedra en person, men man kan inte på svenska hedra en regel eller en praxis. Trots att det på engelska går utmärkt genom ordet honor.
  • Till sist en observation som gäller för alla er som fyller er tillvaro med systemutveckling. Design på engelska översätts till konstruktion på svenska. Construction på engelska översätts till bygge (eller byggnad) på svenska. Viss skillnad…

Det finns såklart fler roliga exempel som inte är hämtade från mina egna erfarenheter. Min far är t.ex. apotekare och var i sin aktiva karriär en frekvent besökare på diverse läkemedelskongresser utomlands. Han berättade om hur hans väsentligt yngre och kanske mer oerfarna kvinnliga resesällskap helt ogenerat presenterade sig som Lab. Ass. (alltså laboratorieassistent) på en mässa i USA. Eller den om hur en skribent tillhörande en större svensk fackföreningstidning i en artikel som handlade om en prisutdelning försökte beskriva begreppet guldregn på engelska…

Jag kan här inte låta bli att ta med en liten förteckning över ord som låter lite engelska men som inte alls är engelska utan påhittade i Sverige. Prova själv att använda dem på en amerikan så får du se…

  • Freestyle
  • Smoking
  • Backslick
  • Flipper
  • Playback
  • After work
  • After ski

Fast ingen kan komma och säga att vi svenskar inte är kreativa när det gäller användandet av andras språk…

När människor från olika länder med någorlunda närbesläktade språk (t.ex. svenska och tyska) träffas händer det ofta att fraser som fungerar utmärkt på båda språken men dåligt eller inte alls på engelska på något fantastiskt och kreativt sätt uppstår just där och just då, till nytta och (får man hoppas) full förståelse för de inblandade men till det engelska språkets fördärv. Exempelvis så att säga (svenska) respektive so zu sagen (tyska) vilket inte blir so to say (vilket oftast används) på engelska.

Hade det inte varit för insikten om att jag själv, eftersom jag utsätts för det dagligen, sakta men säkert dras ner i detta språkträsk hade jag knappast brytt mig i denna omfattning om min omgivnings språkliga brister. Men givet att det varje dag påverkar min egen engelska gör att jag bryr mig. Jag blir lite rädd när jag inser att de personer i min omgivning som konsekvent och ändå i någon slags välmening felaktigt använder sig av begreppen ovan och flera andra uttryck faktiskt påverkar hur jag talar och skriver engelska. Samtidigt som många av dem (de flesta, faktiskt) nog tveklöst skulle påstå att de behärskar engelska flytande. Dra inte ner mig i detta! Skärp er! Sharpen up! So to say…

Comments Off on Rädda mig från språkträsket! :, , , more...

Solitary confinement?

by on Aug.18, 2012, under Reflections

A long, long time ago in a galaxy far, far away some Danish Vikings found a few deserted rocks off the north coast of Normandy and settled. Who knows why, but then again they were from Denmark. These rocks were England, the very core of what later would become The British Empire (God rest its soul).

I’ve been there on more than a dozen occasions, both business and private, but can’t for the world figure out why anyone would ever want to live there. Ever. Here’s my top three reasons not to:

  • Bad weather (As in it rains. All. The. Time.)
  • Lousy food
  • Ugly women

They’re also surprisingly bad at their own language, which is kinda funny. But if you ever visit England, don’t miss the British Museum in the center (or centre as the locals say) of London. It’s without the shadow of a doubt the world’s largest collection of stolen items. Literally anything you can imagine from Native American totem poles to the Rosetta stone. All stolen. All on display. For a fee, ofcourse (atleast they’re not communists).

Nothing good to say? Sure. People from the UK are warm, extremely polite (often above and beyond the point where it gets ridiculous) and well mannered (but then again these guys still have a different view on smacking children than the rest of us), and they have a great sense of humor.

But still, in the year 2012, they use some old school measurement system no one else has ever heard of (except maybe the Americans, but that doesn’t count), they utilize some weird non-standard power plugs, they talk funny, spell things funny (colour? WTF!?!?!) and drive on the wrong side of the road. How these retards managed to land the 2012 Olympics is beyond me, but less surprisingly is ofcourse that they did a great job with it. Go England! It’s not too late. You can still catch up. Maybe…

Comments Off on Solitary confinement? :, , , more...

SL-minuter

by on Nov.25, 2011, under Reflections

I Sverige infördes normaltid den 1:a januari 1879 då hela landet fick samma tid; innan dess var tidsskillnaden mellan t.ex. Stockholm och Göteborg 24 minuter. Idag, 132 år senare, har mig veterligen alla i Sverige anpassat sig efter detta. Alla utom en. Stockholms Lokaltrafik (allas vårat SL) har en helt egen tid. Den är inte alls som alla andras då modellen är empiriskt bevisat icke-linjär och tiden kan stundtals gå såväl fortare som saktare relativt normaltiden (den som alla vi andra använder). Detta ger ganska ofta upphov till ganska stor irritation. Helt i onödan, tycker många. Det gör det inte precis lättare att lära vår femåriga dotter klockan. Enda sättet tycks vara att tydligt hålla isär begreppen: SL-minut är någonting helt annat än minut

Comments Off on SL-minuter :, , , , more...

Svårt

by on Sep.08, 2011, under Reflections

Optimisten ser en möjlighet i varje problem medan pessimisten ser ett problem i varje möjlighet heter det ju, och även om sättet att betrakta ett problem eller en utmaning säger ganska mycket om dig som person så återstår frågan vad som egentligen gör att någonting är svårt. Eller upplevs som svårt. Det är t.ex. erkänt svårt att komma in på Läkarlinjen – alla som har betygsgenomsnittet 5.0 (eller vad det nu heter nuförtiden) kommer inte ens in – men det betyder inte att själva utbildningen är svår; tvärtom lär den relativt andra utbildningar vara lätt. Jag har funderat lite på det här och lyckats identifiera ett par saker som jag upplever vara svåra att lyckas med och som samtidigt inte är uppenbart orimliga. Bara som referens. I ingen speciell ordning:

  • Kamma hem mer än ett Nobelpris samma år.
  • Ordna stående, kostnadsfri hemkörning av och från Systembolaget varje fredag eftermiddag.
  • Ta sig genom U.S. Immigration utan pass.

Svårt men inte ogörligt. Lite att fundera över innan du gnäller nästa gång…

Comments Off on Svårt :, more...

Jag ska köpa kaffe för pengarna

by on Aug.07, 2011, under Reflections

I flera år har jag varje dag när jag kommer hem från jobbet tagit mynten ur byxfickorna och lagt dem i en tom glassburk. GB Bigpack, 2l. Det tar en två, tre år att fylla den men väl fylld med blandade mynt brukar det samlade värdet ligga mellan 2,500kr och 3,000kr. Lite mer nu när även 50-öringarna förpassats till historien. Inte illa. Problemet är bara hur man transformerar 2l blandade svenska mynt till motsvarande belopp på ett bankkonto. Det visar sig vara icke-trivialt…

En del banker hade tidigare insättningsautomater på några av sina bankkontor. Man gick dit med sitt bigpack (uppskattad vikt: 8-9kg), matade in sitt kontonummer och vände upp-och-ned på sitt bigpack i en tratt varpå automaten sorterade, räknade och satte in pengarna på angivet konto. Bortsett från vikten och bankernas sunkiga öppettider en rätt smidig lösning. Utbudet på insättningsautomater är dock försvinnande litet och ofta krävs du antingen på en insättningsavgift (typiskt ett par procent av det insatta beloppet) eller så måste du vara kund i just den banken. Och varför inte både och?

Nu senast gick jag till det bankkontor i min bank som ligger närmast min arbetsplats. Det är trots allt där jag normalt vistas de fåtal timmar bankkontoret har öppet. Jag ringde på, blev insläppt och förklarade mitt ärende varpå den besvärade (detta var på lunchen) banktjänstemannen framhärdade att man minsann inte hanterade kontanter. När min motfråga blev om man då ens får kalla sig bank blev jag hänvisad till ett annat bankkontor i samma bank som för mig låg väldigt avsides (inte minst med tanke på öppettiderna) men som dock skulle vara försedd med en så kallad kassa.

Någon månad senare, när tillfälle gavs, tog jag mig dit och försökte på nytt sätta in av Sveriges Riksbank utfärdade och på alla sätt äkta och giltiga svenska pengar på mitt konto i banken. Nej, det gick inte sa tjejen i kassan och om det trots allt skulle gå (jag tjatade lite innan vi kom så långt i diskussionen, som i övrigt var rätt torftig) så skulle alla mynt först vara “rörade” (en och en instoppade i ett papprör till ett visst antal vars totala värde motsvarar vad som står på röret). De rörade inte mynt på banken. Hur skulle det se ut? De hade heller inga papprör att ge mig och först när jag påpekade det ofina i att blåljuga en befintlig kund rakt upp i ansiktet (fullt synligt på hyllan en meter bakom kassörskan stod gott om papprör för alla valörer) fick jag högst motvilligt ett antal papprör med mig hem.

Mynten rörades hemma (så svårt var det faktiskt inte) och ytterligare någon månad senare, när nästa tillfälle infann sig, begav jag mig igen till nämnda bankkontor för försök nummer tre att sätta in mina pengar på mitt bankkonto. Denna gång var (av helt andra skäl) mina döttrar med mig. Efter en variant på samma övertalning som förra gången skulle det tydligen och trots allt gå att få pengarna insatta men mot en avgift om 5%. Jag ifrågasatte självklart det rimliga i den avgiften (hittills låg t.ex. allt arbete på mig så om någon skulle ta ut en avgift här så var det jag) varpå det undslipper kassörskan att myntinsättningar till barns konton är avgiftsfria. Jag skänkte genast pengarna till min äldsta dotter, närvarande, och ändrade kontonumret från mitt till hennes:

“Men så kan du ju inte göra. Du sa ju att det var dina pengar!”

“Ja, men jag gav dem just till min dotter och nu vill jag som hennes målsman sätta in dem på hennes bankkonto.”

Och se det gick! Halleluleja!!

Jag har som de flesta normalbegåvade redan fattat sedan dess slutat lägga mynt på hög. Flickornas spargrisar är även de avpolletterade. Numera gör jag mig av med mynten så snart jag kan. De är uppenbarligen lite av det moderna samhällets Svarte Petter, så jag köper kaffe för dem istället…

Comments Off on Jag ska köpa kaffe för pengarna :, , more...

A bad Apple experience

by on Jul.01, 2011, under Reflections, Technology

My wife ordered a white 32GB iPhone 4 the other day and it arrived with the mail yesterday. Like most people, you’re probably wondering what I was thinking and why I would ever tolerate a McIntosh product in our home and I honestly don’t have a good answer. Especially not after the following episode occurred. She asked for help in setting it up properly with access to our WLAN, configuring her e-mail on it, installing a few apps and so on. So far so good. I managed to find the slot for the SIM card but not to start the phone (please note that I have a Master’s degree in Engineering Physics). After consulting the manual online, I realized that I:

  • Had to download and install a software called iTunes on our computer.
  • Had to connect the iPhone to the computer and let iTunes “register” and “configure” (whatever that meant) it before it would let anyone start the phone.
  • Had to create a so called Apple account in my wife’s name.

Successfully creating a so called Apple account includes approving a 13 (!) page legal disclaimer, stating your full name, address, e-mail and telephone number and entering all the details of a valid credit card. I honestly thought that the last step would be voluntary, but no. Apple wants your credit card information.

Next step was trying to locate the radio. After searching far and wide in all the obvious places I again went online for help and was struck with the fact that… …no, iPhone does not come with a radio. For real. In 2011. Unbelievable…

To be fair, I have to say that the user interface is impressive, fast, responsive and intuitive. Setting up the basics such as e-mail and WLAN access was easy and straightforward. But when trying to transfer some of our music collection and maybe a movie or two (hey, she got the 32GB version) it simply does not work. Only way seems to be via iTunes, but iTunes seems to be very selective. Soviet style selective. Does Apple really think their customers are morons with no technical skills or ambitions? At the price Apple is charging, why should I have to jailbreak a brand new telephone just to be able to perform simple day-to-day necessities (and likewise simplicities) like watching a movie or listening to music without Steve Jobs knowing about it?

My conclusion is that Apple products contains last year’s (or older) components marketed and packaged in a brilliant and ingenious way: buy cheap components, assemble in low-cost countries, spend some dollars on marketing and you’ve got yourself a decent business case. Why anyone would put up with the hardware flaws or the Soviet-style customer treatment is beyond me, though. Why do people buy rotten apples in the first place? If you want to buy Apple, stick with their stocks on NASDAQ – there are enough morons out there who buy their products… Apple is so… …1984. www.getupdated.com

Comments Off on A bad Apple experience : more...

Lite fånigt

by on Jan.13, 2011, under Reflections

Mina döttrars förskola har, liksom – är jag övertygad – de flesta andra förskolor, en sjukdomspolicy. Sjukdomspolicyn utgör riktlinjer för vad som gäller när barnen är sjuka. Enligt den ska barn vara fortsatt hemma från förskolan i X timmar efter att de blivit friska. X varierar med åkomma, men är typiskt 24 vid feber, 48 vid kräksjuka, osv. Syftet, får man anta, är att skydda personal och andra (förhoppningsvis friska) barn på förskolan men frågan är om detta i sig självt inte är symptom på trygghetsnarkomani? Jag påstår det. Jag påstår också att X måste ställas i relation till BNP, dvs. vad kostar det ha mig sittandes hemma en hel dag (eller mer) och vad är nyttan med det. Det känns inte så lite fånigt att sitta hemma med fullt friska barn för att… …eh… …för att… …hmmm… …ja, varför då egentligen? Är de friska så är de friska. Att jag får sitta hemma under parollen “vård av sjukt barn” (a.k.a. VAB, tillfällig föräldrapenning, m.m.) trots att mina barn inte är sjuka är dåligt för mig, dåligt för dig och dåligt för BNP. Så är det. Är det att hoppas på för mycket om jag hoppas på en mer rättvisande och balanserad sjukdomspolicy? I dagsläget är det lite för lätt att sympatisera med Fredde i TV4:s Solsidan

Comments Off on Lite fånigt :, , more...

Begreppsförvirring

by on Oct.28, 2010, under Reflections

Jag fascineras emellanåt lite över hur vissa personer, organisationer eller politiska partier från tid till annan gör anspråk på tolkningsrätten kring vissa begrepp. Ett favoritexempel är arbetare. Enligt Socialdemokraternas definition är en arbetare en arbetstagare som är fackligt ansluten till (helst) ett LO-förbund, en definition som jag kraftigt ifrågasätter. Alla som tvingas sälja sin arbetskraft för att tjäna sitt uppehälle är rimligen arbetare (jag vill minnas att det t.o.m. är den definition som Marx använder). Dvs. om du inte är ekonomiskt oberoende och har en anställning för att klara ditt uppehälle är du en arbetare. Så varför räknas inte ej LO-anslutna som arbetare i Socialdemokraternas värld? Är det arbete jag utför på något sätt mindre värt?

Ett annat bra exempel är rättvisa. Det är tydligen rättvist att i solidaritetens namn omfördela pengar mellan fattiga och rika, något som de flesta – även jag – håller med om. Frågan är dock i vilken utsträckning och vilka krav på motprestationer som ställs. Det kan ju t.ex. tyckas vara självklart att om man lever på andra människors bekostnad så gör man det med mössan i hand och under en begränsad tid. Om man jobbar mycket ska man tjäna mycket och om man jobbar lite ska man tjäna lite. Det tycker jag är rättvist.

Gratis är också en favorit. Gratis i som att en del människor propagerar för gratis kollektivtrafik och/eller gratis förskola när de i själva verket – med mycket stor sannolikhet – egentligen menar avgiftsfri; det är trots allt få människor som inbillar sig att busschaufförer, konduktörer, spärrvakter, m.fl. jobbar helt ideellt, att bussar, tåg m.m. servas och tankas gratis, osv. Så för vem är det gratis? Egentligen. Är gratis i det här sammanhanget måhända en förskönande omskrivning för skattefinansierad? Jag skulle tro det. Varför ska inte de människor som utnyttjar en tjänst också vara de som betalar den?

Det är idag svårt att ducka för begreppet jämlik men förbluffande många har svårt att förstå skillnaden mellan jämlik och lik. Det är trots allt en ganska stor skillnad. Påfallande ofta ser man framträdande genusteoretiker, ibland på akademisk nivå, ha tydliga problem att förstå denna skillnad. Män och kvinnor ska vara jämlika, det håller de flesta med om, men män och kvinnor är allt annat än lika. Om jag ger mina döttrar en leksaksbil att leka med så kommer de genast att bädda ned den i sin docksäng, köra runt med den i sin dockvagn, osv. medan min systerson garanterat genast skulle sätta sig ned och leka bil med leksaksbilen. Detta vet alla föräldrar. Det bara är så och har inte ett skvatt med jämlikhet att göra. Det har med likhet att göra. Så hur länge ska jag behöva finna mig i att vara med och finansiera en professur vid anrika Uppsala Universitet där den uppenbart könskvoterade professorn inte förstått ens detta? Allvarligt.

Comments Off on Begreppsförvirring :, , , , more...

Looking for something?

Google is your friend. All smart people use Google. Use the form below to search the site:

Custom Search

Visit my friends!

A few highly recommended friends...

Archives